Ledig tisdag, jag sitter med kaffe och ett par bitar väldans god mörk choklad och njuter framför brasan. Det sprakar lite lätt och i bakgrunden hör jag torktumlaren gå för fullt. Allt för att tvätten ska torka och vi ska kunna sova gott i natt i alldeles nytvättade och underbart doftande lakan. Sådan småsak som på något sätt blir lyx för mig, för vad är bättre än det? Inte mycket i alla fall.
Idag är en sådan dag. Då jag tänker på Pax och saknar honom väldigt mycket. Jag gör det ofta och har honom i tankarna varje dag, men det är inget jag berättar för någon och delar med mig av. Jag behåller det för mig själv istället, för på något vis känns det då som att han verkligen var min och att det inte finns någon annan som har rätt att sakna och tänka på honom på det viset som jag gör. Fånigt va? "Det var ju bara en hund Mia!" tänker säkert många, men det struntar jag i. Han var min hund och jag hatar mig själv varje dag för att jag inte kunde lösa situationen på ett annat sätt än att sälja honom. Den skulden kan jag inte lägga på någon annan - tyvärr. Det känns som att allting hade varit mycket lättare om man kunde få göra det.
När han var valp så fick han alltid sova i min säng. Varje kväll tog jag med hans säng upp på mitt rum och ställde den bredvid min egen säng och la honom där. Det slutade alltid med att han hoppade upp bredvid mig i alla fall och la sig, gärna under täcket om han fick. När han sen började få utslag i öronen och runt ögonen vilket gjorde att han fick hemska sår pga att han kliade sig så mycket, så fick jag varje kväll tvinga ner honom i hans egen säng och försöka strunta i att han gnälllde och gnällde tills han till slut gav upp och mot sin vilja sov i sin egen säng. Eller som den gången när han var bara drygt 4 månader och fick en stor pdf-skiva över rumpan och ylade så att det skar i hela min kropp och haltandes gick och la sig på en filt och gnällde. Jag blev helt förstörd och trodde att han för alltid skulle ha ont, så jag la min bredvid honom på filten på golvet och grät med honom tills han inte hade ont längre. Ytterligare en fånig grej? Inte för mig.
Tänk den gången när han la av en lite smått ljudlig fis och blev rädd! Han sprang runt som i en cirkel och undrade vart det där ljudet hade kommit ifrån!? Mamma och jag skrattade så vi kved. Dumma, söta hund!
Och alla gånger han tröstat mig när jag varit ledsen. När jag suttit i min säng och velat vara ifred, då skickade mamma alltid upp honom: "Pax, var är Mia? Gå och titta!". Så kom han uppför trappan och sprang med viftade svans in i rummet, hoppade upp i sängen, slickade mig i ansiktet och buffade på mig tills jag klappade honom och berättade hur duktig jag tyckte att han var . Jag kunde omöjligt vara arg och ledsen längre. Hade verkligen önskat just nu att han var här och kunde göra precis samma sak.
Varje gång man kom hem så sprang han iväg och hämtade sin Hulken-boll (en plastboll med Hulken på, såklart!) och viftade glatt på svansen och visade upp sin fina leksak. Givetvis ville han inte att vi skulle ta den och kasta den - det tyckte han ändå inte var roligt - han ville bara visa upp den och hälsa oss välkomna hem. Varje gång man råkade säga ordet "kommer" eller om han hörde någon utanför så skällde han. Vi blev toookiga på den där jäkla hunden - varför skäller han så förbannat!? Nu i efterhand har jag insett att han skällde för att han trodde att vi skulle få besök - och det var ju det bästa som fanns! Folk som han kunde hoppa på, vifta på svansen i full fart och sen bli klappad av och lekt med. Om det så varit inbrottstjuvar hade han glatt hälsat dem välkomna, hämtat sin jäkla boll, bröstat upp sig för att visa "här är jag!" och sen satt sig bredvid i hopp och att bli kliad bakom örat.
Nog, tänker ni säkert. "Varför babbla, rabbla och tänka på en hund som du ändå inte har kvar längre? Skyll dig själv!" Suck, ja. Men jag saknar honom. En sån här dag när solen skiner och Pax så gärna hade spenderat någon timma utomhus, med nosen nedtryckt i backen i hopp om att snusa upp någon intressant doft, så hade han i alla fall fått med mig utomhus istället för att sitta inne och uggla och skriva en text om känslor, saknad och stunder då tiden kunde fått stanna en stund. Jag och min familj har väldigtväldigt många minnen av den där hunden, både fina och en del jobbiga. Tänker inte skriva och berätta om fler, för de är mina egna. Sådana jag plockar fram ibland och precis nuddar med fingertopparna. Inte för mycket, då förlorar jag mig själv och det blir ingen bra dag. Bara småsmå touchar varje dag för att minnas, för att inte glömma.
Nu har jag nuddat färdigt för denna dag, inte mer Mia. Det blir för mycket, det vet du.
- Ja, det vet jag. Alldeles för väl.
Ha en fin dag, mina kära! Det tänker jag ha :)
Glidarn himself.
