Helgen spenderades, som många av er redan vet, i Varberg på Comwells spa- och kurort. Vi kom dit tidig lördag eftermiddag och stannade till söndagen! :) En himla skön helg med härligt bad i olika former, avkoppling, god mat, spirulinadrinkar, runt-glidande i morgonrockar, bastubadande, bra service, en härlig behandling för min del, massvis med pussar, kramar och uppskattning och det allra bästa - en förlovning! :) Det är väldigt svårt att beskriva det lyckorus som dessa ringar ger mig men en sak kan jag säga, och det är att jag är fantastiskt lycklig :) Min man och jag är verkligen rätt för varandra och jag älskar honom mer än något annat. Han är min klippa, min styrka, mitt stöd, min vän och min stora kärlek ♥ Tack för en underbar helg!

-------------------------

Något mindre kul. Ja, det är benet jag syftar på och allt som följer med det. Jag är trött på att inte kunna göra vad jag vill, inte kunna röra mig normalt, inte ha någon styrka i musklerna, inte kunna sova ordentligt på nätterna, knapra piller för att försöka bli av med smärtan, åka på sjukhusbesök, vänta på besked, bli skrattad åt av jävla försäkringstanter bara för att jag inte förstår riktigt och så är jag trött på att gråta.

Läkaren igår stack ner massa otäcka och hemskt långa nålar i mitt ben för att ta prover. Först en lite tunnare nål som han stack ner en bit in i den där "saken" för att sen föra nålen fram och tillbaka några gånger för att få med lite prover upp. Detta gjordes tre gånger :/ Ajajaj! Och sedan, tre bedövningssprutor för att jag inte skulle känna den kraftigare nålen. Han la ett ytterst pyttelitet snitt med en kniv för att nålen skulle gå genom utan problem och för att han skulle veta var han skulle trycka ner den. Jag kände ingenting när nålen sjönk ner genom huden men när han väl tog provet och tryckte till för att dra med en bit upp - PANG. Jag trodde att han skjöt av lårbenet på mig och smärtan gick från höften och ända ner i foten. Jag svor åt läkaren, tryckte sjuksköterskans hand och försökte kontrollera andningen så gott det gick. När han efter detta meddelar att han tyvärr måste köra ner nålen ytterligare en gång och ta ett prov till fick jag en stor klump i magen, började svettas och det enda jag tänkte var att jag inte ville känna den där smärtan en gång till :/ Denna gång var han tvungen att byta nål eftersom den första blivit trubbig p.g.a. att den där "saken" i mitt ben är så hård att den gjorde nålen oskarp :O Vad är detta!?

Fick sedan göra ett litet besök hos min läkare där uppe. Han skrev ut lite nya smärtstillande tabletter till mig, visade magnetröntgenbilderna som togs i Eksjö vilket visade en stor vit klump där inne, tryckte på mitt ben (aoootch!) och pratade in massa dumma grejjer i mikrofonen till datorn. "Patienten går med hälta...blabla...har mycket ont...blabla...tumörbildning...blabla.." Gillar det inte :/ Han kunde sedan inte säga vad det är för "sak" men svaren skulle komma inom två veckor trodde de! Hoppashoppas.

Jag vet att jag måste vara stark och jag vet att jag har världens bästa stöd från Albin och den övriga familjen. Vi kommer klara det här! Oavsett vad det är och hur lång tid det tar innan jag blir frisk. Allt kommer bli bra. Det måste det bli. Det kanske inte är så illa som man tror? Jag ska i vilket fall kämpa mig genom det här om det så tar nästintill alla krafter jag har kvar. Jag måste.

/Mia - 23/10 - bästa dagen i mitt liv :)


ps. om ett tag ska jag gå runt och sjunga "Hey I made it. I'm the worlds greatest." .ds.